De förlorade minnenas ö

På en namnlös ö bor vår namnlösa berättare. Hon är författare i en tid då nästan ingen läser romaner. Hennes föräldrar är borta och hon umgås mest med en vän till familjen, en gammal farbror som bor på en färja. Färjan ligger förtöjd och rostig i hamnen, för minnet av färjor är utplånade och ingen vet längre vad de en gång användes till. Så är tillvaron på ön: saker utplånas, en efter en. En dag vaknar huvudpersonen och finner att rosorna utplånats. Alla grannar är ute och klipper ner sina rosenbuskar och bränner upp kvistarna, och snart har man glömt att rosor ens funnits. Fåglar utplånas. Kalendrar och almanackor. Speldosor. Brev. Vad som helst kan plötsligt vara borta

Ändå finns det folk som har förmågan att minnas det som utplånats, huvudpersonens redaktör herr R är en av dem. Men att minnas är förbjudet; hemliga polisen bedriver minnesjakter och för bort dem som minns. Huvudpersonen bestämmer sig för att försöka rädda herr R och gömmer honom i sitt hus. Han uppmanar henne att försöka bevara minnena i sina texter, men hur ska man veta vad det är man glömt?

Denna lågmält obehagliga roman kom ut på japanska redan 1994 och räknas som en modern klassiker. Först i år har den översatts till svenska av Vibeke Emond, och hittar förhoppningsvis många läsare även här. Handlingen är på en gång stillsam och våldsam, det som händer är svårförklarligt, och stämningen griper obönhörligt tag i den som läser. Insprängt i den stora berättelsen finns också delar av romanen som huvudpersonen jobbar med, om en maskinskriverska som tappar rösten och bit för bit förlorar sig själv. Boken ställer många frågor - vilka är vi utan minnen, vilka är vi om vi inte kan berätta? - men lämnar svarandet till läsaren.

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Anna den 20 september 2022