Människohamn

Idag när sommarsolen gassar och semestermånaderna börjar skymta, så tänkte jag tipsa om något som kanske kyler ner en, eller ja, i alla fall får en att rysa.

På ön Domarö i Roslagens skärgård så verkar livet nästan idylliskt, i alla fall för Anders, som bor här tillsammans med sin fru och barndomskärlek Cecilia och deras sexåriga dotter Maja. Trots att huset de bor i, som Anders fått i arv, är ett snedbyggt och vingligt hem och dottern Maja är ett vildsint och emotionellt barn, så är dom ändå lyckliga här på denna ensliga ö. Men så en dag så sker det som inte får hända. En vacker vinterdag under en utflyktsfärd till fyren på den lilla ön Gåvasten, så försvinner Maja utan spår. Inte som att hon blev kidnappad eller att hon fallit genom isen, nej det är som att själva havet öppnats upp och svalt henne levande. En ren och sann mardröm.

Handlingen plockas upp igen efter ett par år, då Anders återvänder till Domarö efter skilsmässa och alkoholsmissbruk, men ändå fast besluten att ta tag i sitt liv igen. Men det är något mörkt över Domarö. Vandalism och anlagda bränder, fördömda och kära minnen och något som tittar, bevakar. Och en förtvivlad insikt och vansinnigt hopp: Maja finns fortfarande kvar. En febril jakt på svar startar, och det är många gamla spöken Anders måste möta på vägen. Öborna vet mer än dom säger och överallt, Havet. Djupa Havet. Havet som hatar oss. Havet som är äldre än någon människa. Havet.

Människohamn är en underbart läskig bok. Fantastiskt ryslig och stundvis rent obehaglig, men det som sätter klorna i mig när jag läser den är att den är så djupt rotad i mänskliga relationer och historia. Den är fullproppad i små anekdoter om livet på Domarö, lustiga som olustiga. Det är varma känsloband och en ostoppbar kärlek mellan en pappa och sitt barn, som hela tiden sätts på prov. Denna skräck är också mycket svensk, där saker som GB-gubben, Bamse, skärgårdsliv och fiske får stora roller.
Det är nog just det, att det varma och det igenkännande finns så pass nära som gör att det mörka och skrämmande blir så mycket mera. Och så klart havet. Havet har en påtaglig närvaro genom hela boken, på gott och ont.

Det är en mästerligt skriven skräckberättelse för dig som vågar!

Taggar:

Tipsat av: Christian den 1 juni 2021