Middagstimmen

I slutet av sextiotalet föder den tonåriga Marret Feddersen en son, fader okänd. Han döps till Ingwer, och tas om hand av sina morföräldrar, krögarparet Sönke och Ella. Marret lever i sin egen lilla värld; hon samlar stenar och pinnar, sjunger gamla schlagers och sitter på lagårdstaket och röker. Så småningom börjar hon dra runt i deras nordtyska hemby och upplysa alla om att undergången är nära, vilket förlänar henne det plattyska smeknamnet Marret Ünnergang.

Knappt femtio år senare återvänder hennes son Ingwer till hembyn från Kiel där han är professor i arkeologi. Han har levt många år i något som är den sista resten av ett kollektiv bildat för över tjugo år sedan. Nu har han tagit ett sabbatsår och flyttat hem för att ta hand om Sönke och Ella, som båda passerat nittio. Allt är förändrat runt dem: de små jordbruken nedlagda, butiken stängd sedan länge, och det enda Feddersens värdshus används till är linedance-gruppens övningar. Men bybor är ändå alltid bybor, och Ingwer inser att det gäller även för den som vägrade ta över värdshuset och istället försvann till Kiel med de andra ”studerarna”.

Den här boken träffar rakt i hjärtat. Den lite grå inramningen till trots är det en varm roman, och Hansen lyckas beskriva landsbygden och dess invånare med humor och kärlek, utan att förenkla eller idyllisera. Det väldigt specifika blir allmängiltigt om det skrivs nog bra, och Hansen får hela världen att rymmas i just den här nordtyska byn.
Man vill stanna kvar där, sätta sig bredvid Ingwer, titta ut över åkrarna.
Kanske gråta över tidens gång, eller kanske låta bli.

Målgrupp:

Tipsat av: Anna den 20 maj 2020