Elva dagar i Berlin

Arne Murberg får på sin fars dödsbädd reda på att hans mor inte alls dog när han var liten, utan rymde med en trubadur och lämnade man och barn innan Arne hann fylla två. Faderns sista önskan är att sonen ska leta rätt på sin mor som av allt att döma bor i Berlin. Arne som slog huvudet i en dykolycka när han var liten, skadades svårt och har fått kämpa mer än andra för att hantera vardagen, och resan till Berlin tycks vara mer än han klarar av.

Det här är en rätt skruvad historia med drömmar, hypnos och andra övernaturliga scener i en slags uppsluppen sagoform, vars upplösning man bara måste ta del av. Det är en stundtals rörande och fin berättelse om tre särlingar vars vägar korsas under elva dagar i Berlin.

Jag lyssnade till författarens uppläsning av boken och det tror jag ger ett mervärde. Boken har fått kritik för att vara pratig, på gränsen till pladdrig, ”en av Nessers sämre böcker”. Jag håller inte med. Men att få denna saga berättad för sig i stället för att läsa den, tror jag kan göra att den upplevs som mindre pratig. Nesser läser jättebra.

Boken är den tredje delen i Håkan Nessers storstadstrilogi; de bägge inledande är Maskarna på Carmine Street (2009) och Himmel över London (2011).