Vi var vargar

Första gången jag läste baksidestexten ställde jag genast tillbaka boken på hyllan. Det stod: "Det är i slutet av andra världskriget och när den ryska armén marscherar in i Tyskland tvingas familjen Wolf att fly från sin by. På vägen kommer Liesl, Otto och deras lillasyster Mia ifrån de vuxna och plötsligt är de ensamma mitt i kriget. Liesl har lovat sin mamma att ta hand om sina syskon. Men för att överleva måste man ibland göra saker som man inte vill. Farliga saker. Vilda saker. För att överleva måste man ibland bli en varg."

Putin hade precis gått in i Ukraina och blotta tanken på ensamma barn i krig alltså. Men så gick dagarna och ännu en konflikt och alla offer blev på det där väldigt underliga sättet något vi lever med medan vi handlar mjölk och pratar om vädret.

Så läste jag boken. Den var just så stark som befarat och det är Liels själv som berättar. Den är klassad som lämplig för barn mellan 9 och 12. Ska jag alltså läsa den för min 11-åring? Flyende människors vagnar går genom isen, svältande barn äter sniglar i skogen, en lillasyster fryser så när ihjäl och pappan som i kapitel ett försvinner som soldat kommer aldrig tillbaka.

Men jo, jag tror att dottern behöver den här boken. Det är så mycket mod i den. Och syskonkärlek, annan kärlek och hopp. Vem gråter inte på slutet? ”Kärleken sträcker sig djupt in i hjärtat på en liten flicka som gått förlorad i sorg och välkomnar henne hem.” Vi inser att ryssarna också är djurvänner, gillar kortspel och längtar hem. Och att vi när det gäller klarar av en jäkla massa mer än vi trodde.

Att Vi var vargar utöver kopplingen till i dag bygger på verkliga händelser under andra världskriget ger boken en ytterligare dimension. Wolfskinder var just föräldralösa barn som drev runt i Östra Preussen i Tyskland, ensamma eller i grupp, och senare tog sig till bland annat Baltikum.